torsdag 13 mars 2008

Har sett Sweeney Todd!

Johnny Depp sjunger kärleksvisor till rakhyvlar, Helena Bonham Carter brister ut i sång om att hon bakar de sämsta pajerna i London, Alan Rickman är riktigt ond och blodet sprutar, skvätter och flödar.

Visuellt är Sweeney Todd hur underbart Tim Burton-snygg som helst. Svart, vitt och rött; Todd och Mrs Lovett är som hämtade direkt ur Halloweentown och Depp och Carter i rollerna är mordiska och bra. Däremot är musiken tyvärr inte i Danny Elfman-klass. Den är såvitt jag vet tagen direkt från musikalen, och det är liksom typisk musikalmusik, pampig och litet enformig (fördomar, jag?). Det blir en stark trea (på en femgradig Burton-skala) till den demoniske barberaren.
Andra anledningar att älska Tim Burton är förstås bland andra:
The nightmare before Christmas och The corpse bride, de underbara dockanimerade musikalfilmerna om död, skräck och dans.
The melancholy death of Oyster Boy, Burtons roligt morbida diktsamling.
Edward Scissorhands, Ed Wood, Sleepy Hollow och Kalle och chokladfabriken, andra exempel på när Burton och Johnny Depp har haft lekstuga ihop.
De två första Batman-filmerna i ett mörkt och gotiskt Gotham.












Och för den som vill ha ännu en riktigt nära rakning har vi även Sweeney Todd-filmen från 1936! The original barber of Old London Town...

/Karin, the demon bookseller of Storgatan

1 kommentar:

Johan sa...

Jag kommenterade kort just prioriteringen kring musik och det visuella i filmen här. Jag tycker annars att musiken till musikalen är minst lika bra som den Danny Elfman brukar göra; det är bara det att skådespelarna – särskilt inte Depp – lyckas lyfta den. Just för att de huvudsakligen är skådespelare.

//JJ