Slut på något fantastiskt

Fool me once, shame on you.
Fool me twice, shame on me.
Try it again and I'll kick your ass
and trash your car and spam your
email and post your phone number
on myspace and write your
unauthorized biography and train your dog
to poop when the phone rings and then
sign you up for every call list in the country.

-Katchoo

Jag har under flera år läst och glatts åt den fantastiska serien Strangers in Paradise (SiP) som nu har nått sitt slut. Det medges att slutet nåddes redan i juli förra året (2007, ja tänk vad tiden rusar!) men jag har sparat på den tills nu.

Och den var tveklöst värd att vänta på!

För dem av er som inte läst SiP förut så ska jag försöka att inte förstöra det framtida nöjet men: Den långa kärlekshistorien mellan Katchoo (konstnär, galning, helt-och-hållet-babe) och Francine (velpotta, genuin vän, motvillig musa) får en upplösning. David Qin (åtråvärd mjukis med kriminella kontakter) går sitt öde till mötes och Casey (hurtig showgirl) får sina hemligheter blottade. Freddie fortsätter att vara samma slemmo som han alltid varit. Det är helt enklet mer av samma ljuvliga historier som vi mött i de tidigare albumen.

Eftersom det är det sista och avslutande stycket på en lång och skumpig väg har det en viss melankoli över sig. Jag får medge till ett par tårar vid väl valda ögonblick och de gjordes inte mindre av att Griffin Silver, som varit den påhittade musan (kan man säga det om en man? Eller heter det muse? Musai? Muso? Nåja...) för serien och som bidragit med låttexter, person och familj till att serien känns verklighetsförankrad, vid det här laget har avlidit under våldsamma former.

Så, hatten av för Terry Moore. Lysande arbete!

/Nene Baker