Igår var det premiär för I am legend och naturligtvis var vi där!
Inför besöket hade vi laddat med recensioner och tålamod. Det vi fått höra bådade inte gott. Den mest svidande av alla tyckte att filmen var jättefin tills manus började. I vanlig god ordning var vi uppspelta av att komma iväg på en filmatisering av en bok men det var med skräckblandad förtjusning som vi försökte njuta av den första öppningen av filmen.
Den är verkligen mycket tjusigt gjord! Robert Neville (Will Smith) är forskare och officer och har blivit ensam kvar på Manhattan efter en epidemi som slagit ut hela mänskligheten. Han har försökt ordna ett liv för sig själv och sin hund, helt i linje med en-man-och-hans-bästa-vän-ensamma-mot-världen-stil, men det är snyggt! New York är tomt, övervuxet och ödsligt. Hans dagliga rutin är rigorös och ändå full av händelser som skriker psykologiskt sammanbrott!
Så långt allt väl.
Sen kommer vi till antagonisterna i berättelsen. Dem har filmen ändrat avsevärt från boken och här går våra åsikter isär-
Nene: Det är så förbaskat länge sen jag läste boken att det inte störde mig det minsta att de ändrat på fiendens natur för att bättre passa den moderna virusfilmen. Jag hoppade i stolen flera gånger (även om det var av billiga effekter) och njöt av foto (dataanimeringarna alltså) och av komplikationerna med fiendens uppenbara tankeförmåga. För mig slutade filmen ett par minuter innan eftertexterna. Jag hade klarat mig utan de religiösa övertonerna på slutet samt den sista scenen. Annars var jag otroligt nöjd med filmbesöket. Den lämnade mig med en mängd smärtsamma bilder i huvudet. Ljuvligt!
Anji: Jag måste säga att jag fick mig en trevlig överraskning. Filmen var för mig en väldigt bra upplevelse raktigenom. Då jag väntade mig en väldigt seg och intetsägande filmatisering utav Richard Mathesons 'I am Legend' fann jag mig mot all förmodan helt indragen i filmen. Den var en utmärkt virusfilm, inget mer. Jag håller med Nene om att de religiösa övertonerna kunde uteblivit men i överlag var det väl värt att se filmen och jag står fast vid att Will Smith gjorde ett utmärkt jobb som ensam-vetenskapsman-på-gränsen-till-ett-sammanbrott-med-sin-
trogne-hund i ett ödelagt New York (så groteskt vackert).
Karin: Ja, okej, den var snygg. Och det är väldigt kusligt att gå på stadens gator efteråt. Men den korta versionen av mina åsikter är: de kunde väl ha kallat filmen något annat?! Den var ju inte precis baserad på boken... Särskilt inte slutet - som i boken är ett av sf-/skräck-genrens bästa slut någonsin! Jag tänker mig att filmskaparna läste på baksidan av boken, tyckte "Wow, vad coolt" och skrev manus. De passade också på att göra Neville i det närmaste lika stryktålig som vampyrerna, men det kanske var nån sorts metalitterär kommentar? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar