torsdag 26 februari 2009

Tell a fairy tale day!

Idag 26 februari är det, som väl alla vet, Tell a fairy tale day! Och Johan kom på en fantabulös idé och en stilig början, så vi gör så här: Vi berättar en saga! Jag börjar och ni fortsätter i kommentarerna. Alla är välkomna att vara med!


Det var en gång en liten bokhandel, som var den bästa bokhandeln i riket. I den bokhandeln jobbade sju små bokhandlare. Men de hade blivit förtrollade till bokhandlare av en häxa - egentligen var de: en riddare, en rymdfarare, en pirat, en magiker, en vampyr, en galen vetenskapsman och en zombie-enhörning.

Den här morgonen, då vår saga börjar, hade börjat som alla andra morgnar. En liten bokhandlare hade fällt ner vindbryggan för att släppa in kunderna. En annan liten bokhandlare hade hissat vimplarna som vajade från bokhandelns tinnar och torn. En tredje liten bokhandlare hade matat draken som bodde i vallgraven. En fjärde liten bokhandlare hade gått ut i skogen och strött ut brödsmulor för att locka vandrare till bokhandeln. De andra små bokhandlarna hade sprungit omkring i bokhandelns labyrinter för att ställa alla böcker på sina rätta ställen enligt det uråldriga, hemliga systemet.

16 kommentarer:

Urrk sa...

Men plötsligt slogs dörren till butiken upp med en smäll. Det hade hänt något. Något som var värre än jordbävning, värre än pest och kolera, värre än… ja, det var en av bokhandlarna som skulle ställa upp böcker som hade smitit iväg för att köpa en kopp kaffe som kom tillbaka med andan i halsen och alldeles tårögd. Och hon skrek ”DET FINNS INTE MERA KAFFE KVAR I HELA STADEN”!

Tomb sa...

"Inget mer kaffe?!" utbrast en liten bokhandlare som en gång i tiden varit en galen vetenskapsman.
"I HELA STAN?" utbrast utbrast en liten bokhandlare som en gång i tiden varit en riddare.
"Dra mig i skägget!" utbrast en liten bokhandlare som en gång i tiden varit en magiker.
"Vem bryr sig!" utbrast en liten bokhandlare som en gång i tiden varit en vampyr.
"Håll er borta från min rom!" utbrast en liten bokhandlare som en gång i tiden varit en pirat.
"Men hur ska jag nu klara mig genom dagen?!" utbrast en liten bokhandlare som en gång i tiden varit en rymdfarare.
"...brains.." sa en liten bokhandlare som en gång i tiden varit en zombie-enhörning.

Yvonne Diana sa...

Sedan försjönk de allihop i en deprimerad, tankfull tystnad, ty även om de alla inte brydde sig om kaffe för egen del så bekymrade de sig för vad deras medarbetare skulle kunna ta sig till utan denna ädla dryck.
Plötsligt reste sig bokhandlaren som en gång varit en pirat upp, fast aningen vingligt. Han slog ut med handen och skanderade:
"Hissa storseglet! Om inget kaffe finns i hela staden så får vi segla till en annan stad och HÄMTA kaffe!"
"Då kommer vi bli hjältar!" sa bokhandlaren som en gång i tiden varit en riddare.
"Det är utmärkt reklam för bokaffären!" utbrast vetenskapsmannen och viftade med några diagram för att bevisa det.
De andra nickade instämmande. Men då uppstod genast nästa problem; var i hela friden skulle de få tag i ett skepp?

Anonym sa...

"Det fixar sig". Sa bokhandlaren som en gång varit astronaut. Vi bygger ett av gamla kvitton och restskatt sedlar. Det är ändå ingen som tittar på dem.
"Kanonbra idé. Sa piratbokhandlaren. " Jag skaffar fram lim för det kommer vi att behöva i massor"
Det var bara det att de hade bara en liten ynka tub Karlssonsklister och den var nästan slut för någon hade som vanligt slickat i sig limmet. Vem det var som gjort det visste man inte men man anade att det kunde vara vampyrbokhandlaren för han kunde göra ganska underliga saker när han fick abstinens eftersom han för att inte skada bokhandeln gjorde allt som stod i hans makt för att inte "dricka slut på kunderna".
"Nåja vi kan alltid koka mer lim av drakfjäll" Kvittrade bokhandlar flickan som just matat draken med veckans rester av pizzorna som man fick levererat på något mystiskt sätt varje natt utan att någon såg eller hörde hur det gick till.
"VAFALLS KOKA LIM AV MINA FJÄLL. Jag ska göra slarvsylta av den som försöker. Mumlade draken efter sitt första vredes utbrott. Så sjönk han på nytt ned i vallgraven för att drömma om slarvsylta med lingon.

Tålmannen sa...

Men vänta lite. Innan vi seglar iväg efter mer kaffe kanske vi ska försöka tänka efter lite sa Zoombie som oftast var den som lite mer eftertänksamma av bokhandlarna. Tänk om vi seglar iväg till Köpenhamn t.ex. bara för att upptäcka att kaffet är slut där med! Vi kanske borde börja med försöka ta reda på orsaken till att det tagit slut. Och dessutom så har vi en bokhandel att sköta.
”Hi, hi, hi, hi, hi” sa Van Vett och gned sig frenetiskt om händerna. Alla vet att galna vetenskapsmän behöver massor av kaffe för att hålla sig någorlunda normal. Att Van Vett hade börjat fnissa så här tidigt på dagen var inget bra tecken. Antagligen hade hon inte ens fått något morgonkaffe!

”Sir Mark, du tar hand om Van Vet. Ta ner henne i källaren till vårt hemliga laboratorium och försök hålla henne sysselsatt genom att forska fram ett nytt sätt att framställa lim”. När vampyrbokhandlaren Bettskena hörde om limmet ryckte det betänkligt i öronen på honom men ingen av de andra la märke till det. Sir Mark, som egentligen hette Ridder Mark, var ivrig att göra Zoombie till lags eftersom han hoppades på att få låna den nya boken ”101 sätt att storma och hålla en borg” som Zoombie hade lagt beslag på första dagen den dök upp i butiken. Zoombie fortsatte, ”Kapten Träben och Rymdblomma, fort, röj upp alla reaböcker som Trollstava välte omkull när hon stormade in i butiken. Kapten Träben och Bettskena, ni bemannar disken och är beredda att ta emot kunder ”. Plötsligt blev det ett väldigt liv och rörelse i affären när alla satte igång med sina uppgifter. Till och med butikskatten som brukade ligga och slumra ovanpå bokhyllan med Serieböcker öppnade ena ögat för att se vad som stod på.
”Nu Trollstava”, sa Zoombie, ”ska du berätta för mig vad som hände när du skulle köpa kaffe. Du som en gång varit magiker måste ändå ha uppfattat om det är något skumt spel i farten. Jag vet att det är jobbigt att prata om det men vi var alla annorlunda innan den där fördömda rollspelskonferensen. Faktiskt har jag aldrig tänkt på det innan” sa Zoombi och tittade undersökande på Trollstava, ”men faktiskt så vann vi alla som jobbar här de 7 individuella priserna som bästa rollspelare och efter prisutdelningen blev vi alla förvandlade till bokhandlare. Inte det sämsta förstås, men efter att ha varit en zombie-enhörning känns det kanske lite tufft ... men vad tittar du på mig så där för”. Trollstava stirrade nämligen förvirrat på Zoombie. ”Men minns du inte?” sa Trollstava. ”Det var ju den där häxan som förvandlade oss! Hon som svor på att hämnas på alla som försökte vara bättre än henne i Drakborgsutslagningen”. ”Jo, men vad har det med kaffet att göra?” sa Zoombie.
”Ha, ha, ha” hördes det plötsligt från bokhyllan med romantik. Det var den där kunden. Kunden som de inte kunde bli av med. Ingen visste var han kom ifrån eller vad han egentligen ville. Varje morgon när de öppnade butiken stod han därinne i en hörna och läste. Trots att det var tomt i butiken varje kväll när de stängde och drog upp vindbryggan var han därinne likväl varje morgon. I början hade de frågat om han letade efter något särskilt som de kunde hjälpa till med men varje gång hade han bara muttrat och vänt ryggen till och fortsatt läsa. Och han läste sakta. han till och med rörde på läpparna när han läste. Inte köpte han någonting heller. Men efter ett tag hade bokhandlarna vant sig och accepterade att han fanns där som en annan fast inventarie. Först misstänkte de att det var han som kom med pizzorna men efter ett tag hade de upptäckt att alla pizzakanter försvann från köksslasken och efteråt luktade han alltid vitlök från en av vitlökspizzorna. Kanske var det därför som Bettskenan lämnade honom i fred. Vitlök var inte hans favorit.

När "den där kunden" hade slutat skratta upptäckte han plötsligt att alla stod och stirrade på honom där han stod med en romantikbok i haden. Plötsligt rodnade han våldsamt, boken försvann snabbt in i hyllan igen och han harklade sig. ”Eh, jo” sa han. ”Hrrrm. Men förstår ni inte? På söndag i nästa vecka är det rollspelskonferens igen. Det måste vara häxan som förvandlade er allihopa som har köpt upp all kaffe för att själv kunna hålla sig vaken och kunna träna så mycket som möjligt innan konferencen för att kunna sno åt sig högsta vinsten. Och om ingen annan kan få tag på kaffe, hur skall de då lyckas hålla sig vakna en hel natt under själva turneringen för att kunna slå henne igen? Antagligen har ni er enda möjlighet till att bli förvandlade tillbaka till er själva på den kommande konferancen. Om ni nu vill det. Har ni tänkt på det? Ha, ha...eh, hum, oj, en kaksmula” och så vände han sig om, plockade fram boken från hyllan och började mumlande att läsa.

Anonym sa...

"Hmm, det ligger mycket i det han sa." Sa Zoombie, sedan fick hon en lurigt blick, något som bara händer när hon verkligen tänker till. Efter en stund gick hon bort till en undangömd bokhylla längst in lokalen där man samlade alla böcker som blev över eller som ingen ville köpa. För att komma dit måste hon hoppa över tre golvfällor och ta sig runt de av Van Vett uppsatta laserstrålarna som kunde bränna en människa till aska på bara några sekunder om man inte såg upp. Det var Van Vett som byggt fällorna och han var mycket stolt över dem. De hade hade han räknat ut minskat de "olovliga boklånen" med sju komma elva procent. Han var sannerligen ingen standard galen vetenskapsman förkunnade han stolt. Både hans mamma och pappa hade höga examen från "Stolleberga mentalsjukhus för de riktigt tokiga. Högen med askfyllda damsugarpåsar växte nästan dagligen men det var konstigt nog ingen som undrade vad som hänt de försvunna kunderna.

Zoombie gick igenom böckerna i rasande fart tills hon med ett triumferande rop höll upp en dammig gammal volym i helfransktband med guld snitt runt om. " Jag visste det, jag visste det.... Upprepade hon gång på gång för sig själv.

Visste vadå? Undrade Bettskena och torkade förstulet bort en droppe blodapelsinjuice från läppen där den fastnat i något som såg väldigt likt stelanat Karlssons klister. De andra samlade sig runt henne även den icke köpande bokkunden som nu tycktes helt ha tappat intresset för Mrs Catrionas kärleksliv. Zoombie höll triumferande upp boken så att de andra kunde läsa dess titel. "Kaffets negativa effekter på högpresterande häxor". Undertiteln var ännu mera talande; Varför häxor icke bör inmundiga kaffe om de önskar vinna Drakborgstävlingar. Av prof. T R Ams von Ubringen.

"Bomber och granater". Sluddrade Kapten Träben och tog sig en stor slurk av sin "vattenflaska" innan han kärleksfull smög in den i sin innerficka närmast hjärtat.

Sir Mark som inte var den vassaste kniven i lådan kliande sig i huvudet innan han kom på sig själv och förläget stoppade handen i byxfickan där han hade sin kelsten och började smeka den. Tyvärr hände det ganska ofta att de oinvigda i detta beteende trodde han gjorde något annat varför de brukade rusa ut ur butiken med rodnande kinder.

Rymdblomma och Trollstava var dock genast med på noterna. Tillsammans med Zoombie supersnabbläste de sida upp och sida ned innan de på sista sidan fann det de sökte. ... häxor får gulgröna kliande bölder av överdrivet kaffeintag .... bölderna kan botas med Tålamin salva ... endast Tålmän har tillstånd att köpa in Tålaminsalva för att lindra sina annars helt otålbara tåsmärtor orsakade av för trånga skor ....

Ingen märkte när "bokläsande kunden smög ut ur butiken och kastade sig upp på en Honda sju femtio och gav sig av i ett blått moln av raffinerade kolväten.

.... vitlökspizzor påverkar häxornas motståndarna som blir sömniga och därför gör felaktiga drag i stressade situationer. Det sista stod i en mycket liten och finstilt fotnot längst med på sidan som mest såg ut som ett svagt tumavtryck.

"Oj, oj det där sista lät inte alls bra". Sade Kapten Träben som i klartänkta stunder kunde uppvisa en förvånansvärt hög inteligens.

"Drakblod, drakblod elliminerar effekten av vitlöks pizza. Har jag hört, alltså. Sa Van Vett och kände en förtjusande illning längs ryggraden vid tanken på en eftermidags drakobduserande.
Ute ifrån vallgraven hördes en tung suck från Draconia när hon hörde Van Vetts i hennes tycke vettlösa påstående.

Just då hördes en myndig hostning bakom de församlade bokhandlarnas ryggar som fick alla att rygga bakåt innan de med förbindliga leenden vände sig om och beskådade den nyanlände. Kanske rent av betalande kund som visste vad han ville ha och betalade kontant med guldpengar, precis som man hört sägas att Pippi Långstrump brukade göra.

Den nyanlände ägde dock inget av Pippis förfining han var inte ens en flicka på tolv år utan en surmulen gubbe runt femtio i brun ylle kostym och överrock trots sommarhettan. Ur en portfölj tog han upp ett flera sidor tjockt dokument som han utan att ändra en min överäckte till Sir Mark, för han stod närmast.

"Det är i lag förbjudet, femte kapitlet fjortonde paragrafen andra stycket av drakförordningen att ha drake i vallgrav utan att först ha ansökt om tillstånd. Vidare måste en särskild drakbur enligt SIS normer, nionde kapitlet sjunde paragrafen, vilket innefattar burens dimensioner och övrig beskaffenhet inklusive flamskydd, införskaffas samt vara besiktigad och godkänd av drakrådet. Blanketter härför kan erhållas under kontorstid, vardagar gämna dagar udda vecka på stadskontoret". Mannen slutade sitt tal, gjorde helt om och lämnade bokhandeln påtagtligt mera upprymd eftersin effektiva exekvering av sitt uppdrag.

"Nä nu får det vara nog". Röt Draconia. "Jag tänker inte flytta in i någon bur varken enligt den eller den standarden. Jag är en alldeles äkta vallgravsdrake med stamtavla ända tillbaka till Hedenhös". Draconia gjorde ett blixtsnabbt utfall men mannen från stadskontoret var förvånansvärt snabb i sin undanmanöver och lyckades utan större bevär ta sig till sin bil och försvann han med medan Draconia tänkte att det här nog inte skulle se så bra ut i hennes CV skulle hon en dag bli tvungen att byta arbetsgivare.

Tålmannen sa...

Frågestunden.
Nu undrar förstås alla läsare hur det kommer sig att det fanns pizzarester i köksslasken när draken brukar blivit matad med just pizzarester. Jo, så här är det, det är bara resterna efter vitlökspizzorna som hamnar i slasken. Övriga pizzarester (och pizzakartongerna) ges till draken, eller Draconia som han föredrar att kallas. Anledningen är att han han får gaser i magen av vitlök. Och det är illa nog med en drake som sprutar eld ur ena änden, särkilt i närheten av en bokhandel!

Hur kommer det sig att Kaptenen kunde röja upp böcker och bemanna disken på samma gång? Några av läsarna tror kanske att det är för att Kaptenen i själva verket är en kvinna och därför kan göra mer än en sak åt gången. Men jag kan försäkra läsarna om att kapten Träben är en man (det ser man nämligen på skägget). Anledningen beror på ett fenomen som få känner till, nämligen att alla pirater med träben har en dubbelgångare. Även förvandlade pirater som kapten Träben har en dubbelgångare (fast då med ett plastben istället).

Många har ställt sig frågan om hur det kommer sig att alla sju förvandlade bokhandlare arbetar i samma bokhandel trots att de har så olika bakgrund (eller vad man nu ska kalla det). Jo, på den ödesdigra spelkonferensen fick de sju som vann ett gemensamt pris, nämligen draken. Och eftersom de inte kunde dela på priset, det hade varit synd om draken, enades de om att starta en affärsrörelse ihop. Och på så sätt lärde de alla känna varandra och började arbeta i en bokhandel. I och för sig hade de lite problem med vallgraven, som ni redan har läst om, eftersom kommunen påpekade att drakar i en vallgrav minsan inte ingick i stadsplaneringen. Men det löste sig till slut när draken blev fredad eftersom han var av en högst ovanlig sort och därtill väldigt god vän med chefen för tekniska förvaltningen.

Anonym sa...

Draken verkar ha problem med sin könstillhörighet. Ömsom en han ömsom en hon men så är det inte. Vallgravsdrakar (Draccius Vallgravis på latin, förf. anm.) är för sagodrakar nämligen något så unikt som tvåkönade och kan själva bestämma vilket kön de har för stunden. Nu har det ingen större praktisk betydelse för de ser ändå precis exakt likadana ut och de använder inga kläder då detta kan påverka deras flyg respektive simförmåga.

Tålmannen sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tålmannen sa...

”Nedrans fördömt, pottsorkar också, hur kunde jag vara så dum! Hade jag bara hållit min trut så hade de kanske inte ens upptäckt spelkonventet på söndag!” Mumlade den-där-kunden argt för sig själv där han for fram på sin Honda som just nu kändes mer som modell skrutt än sju femti. Han kunde nämligen inte komma fram fort nog. ”Och varför skulle jag säga att de har sin chans att bli av med sin förhäxning då!”, mumlade han vidare. ”Tänk om de inte vill fortsätta med sin bokhandel efter det! Var ska jag då stå och smygläsa och få gratis pizza? Smart grabben, du har två hjärnceller och de kommer inte ens överens!”. Han svängde in på en gångstig i slottssparken och pressade den stackars Hondan ännu mer med ren viljekraft. Ett förälskat par som gick hand i hand på gångstigen var tvungna att kasta sig åt var sitt håll när han susade fram mellan dem och de landade i var sin lerpöl. Kvinnans läppar hamnade precis på en förtrollad groda som tog sitt daglig lerbad i lugnan ro, och poff, förvandlades till en prinskorv. ”Om jag varnar Häxan för vad som kan hända om hon dricker kaffet så kanske hon har en chans att vinna och allting fortsätter som vanligt. Asch, vem vet hon kanske till och med belönar mig? Tänk om hon ger mig ett eget bibliotek? Vilken tur att jag kände att det doftade ovanligt mycket kaffe när jag körde förbi den gamla art deco-borgen tidigare. Hon måste hålla till där”. Samtidigt som han närmade sig slottet hördes ett vanvettigt skrik från ett av de öppna vindsfönstren på borgen. Det var ett fruktansvärt skrik. Ett skrik som kunde få motorer att stanna och däck att explodera. Ett skrik som kunde komma från någon som precis tittat sig i spegeln och upptäckt att hon fått gulgröna kliande bölder i hela ansiktet.

Den-där-kunden stod vid ingången till slottet och tittade vanvördigt på sin moppe som låg där i gruset med uppfläkta däck och en exploderad motor och nu mest liknade model skrot än skrutt.

Urrk sa...

Tillbaka i bokhandeln.
Zoombie stod med armarna i kors, lyfte på ögonbrynen och grimaserade. Hon tittade på den rykande högen vid ingången som en gång varit ett flera sidor tjockt dokument, men som inte hade klarat Draconias genomläsning, och sa ”då gäller det bara att vi har lite tur och att häxan dricker för mycket kaffe så att hon inte kan ställa upp i tävlingen igen. Då kommer vi förhoppningsvis att bli oss själva igen”. ”Vi brukar ju ha tur” sa Rymdblomma. ”Ta i trä” sa kapten Träben och knackade på sitt träben. ”Nej, nu är det moderna tider, ta i plast!” sa kapten Träben och knackade på sitt plastben. ”Förresten så kan ni kalla mig för Loretta” sa kapten Träben med plastbenet, rotade i sin stora ficka på oljerocken han hade på sig, drog fram en lila peruk med två flätor, satte den på huvudet och tände sin pipa, ”aaaarr”. Alla stirrade förbluffat på de båda kaptenerna. ”Ibland blir dubbelgångare inte riiiktigt som originalet” viskade kapten Träben med träbenet till Sir Mark. Sir Mark började frenetiskt att klia sig i huvudet. Han måste ha haft mycket att tänka på för han började få en liten kal fläck där han kliade sig.

Anonym sa...

Häxebergaslott, måndag kl. 11:22

Häxan skrek igen och igen allt medan speglarna sprack i rasande takt. Normalt tycker häxor inte om att spegla sig eftersom speglar har en tendens att spricka men Magica von Schwarzenkattsen var en mycket fåfäng häxa och hon hade lyckats skaffa fram speglar av extra härdat glas som normalt klarade av fulhetsgrader ned till -25 på Ruetermann skalan, vilket troligt vis inte säger Er kära men ack så obildade läsare ett dyft.

Magica hade normalt inget emot fula häxor så länge det bara gällde andra men nu var det hon själv som drabbats. Bölder slog upp och sprack med ett ljudligt ”skloffs” en gång i minuten och spred grönt stinkande klet på allt som fanns inom en radie av dryga tre meter men det var klådan som var värst. Det kliade värre än Kaukasiskt klipulver (Sådant där man förr kunde köpa i alla skämtbutiker med självaktning innan politikerna upptäckte att man kunde ha riktigt kul med det och följaktligen förbjöd det på stående fot.)

”O dyra häxa, jag en oduglig tjänare av Ers ondsinthet har nyheter.” Hördes det så utanför dörren till tornrummet. Strax därefter bröt ett ohyggligt tumult ut. Det lät som om man slogs och rullade runt, runt och sedan studsade nedför en mycket lång trappa.

”Vi har honom, intränglingen, Ers elakhet.” Hördes en pipig svartalvsröst.
”Ta genast ned honom till fånghålorna och låt mina torterade leka med honom.”
”Som Ni befaller Ers grymhet”.
”Vänta jag har nyheter om de förtrollade motspelarna och jag vet hur Ni ska bli av med bölderna”. Det sista var nu inte riktigt sant men vad gör man inte för att slippa bli nedsläpad i fånghålorna.

”Ta upp honom hit med en gång”. Vrålade Magica just som en extra stor böld sprack. Varet smakar som rutten vaniljglass tänkte hon och slickade omedvetet i sig det med sin långa blå tunga. I samma stund dumpade fem svartalver klädda i grå slitna kläder ett bylte framför häxans fötter varefter de snabbt avlägsnade sig. Lång erfarenhet hade lärt dem (de som överlevt vill säga) att lämna häxor ifred vid tillfällen som detta.

”Den-där-kunden” tittade som hastigast upp på häxan innan han överväldigad av illamående tvingades vända bort blicken.
”Tala, vet du, son av en analfabetisk amöba hur man botar det här”. Den-där-kunden tvingade sig att nicka. ”Åh, varför körde jag bara inte till världensände istället de har säkert böcker man kan tjuvläsa där också”. Tänkte han olyckligt.

”Jag läste i en bok att grodslem skördat i fullmånesken botar häxbölder”. Receptet hade egentligen gällt fotsvamp på myggor men det visste förhoppningsvis inte häxan och vem vet kanske skulle det hjälpa.

”Grodslem, jag vill ha grodslem, massor av grodslem, jag vill kunna bada i grodslem” Vrålade Magica. ”Det måste skördas i månsken så f…n tar er era ynkliga löss om ni bryter mot detta” Hennes klolika händer rev nu och slet i blåsorna. Häxor kan bara förvandla sig till fotomodellsvackra kvinnor eller supersnygga machomän under några timmar utan att göra slut på sin magi på nolltid. Återuppladdningen kunde ta veckor, ja rent av månader i anspråk och under den tiden var häxorna hjälplösa som nyfödda kattungar. Så därför var Magica sitt mer vanliga jag denna dag, nåja, om man bortsåg från bölderna vill säga.

”Öh, vad får jag i belöning”. Undrade Den-där-kunden, som vi kan kalla för…. för …. Kurt.
”Belöning!?!?. Vrålade häxan så att de sista speglarna, de av blankpolerad pansarplåt bestämde sig för att spricka de också. Kurt bet sig i tungan och undrade om det trots allt kunde stämma att hans far varit en illiterär amöba.

”Om det stämmer att grodslem kan bota mina bölder ska du få din högsta önskan uppfylld annars ska jag låta tortera dig tills du ber mig om att få dö och då ska jag verkligen sätta igång och tortera dig. Gå nu och sök upp Häckla, säg att du fått jobb som… som….som ..öh …. Min nya kammarpiga. Försök inte smita för mina vakter kommer att jaga dig tills de får tag i dig var du än försöker gömma dig”. Magica vrålade av skratt, det brukade hon göra när hon hittat på något extra elakt. Fast idag var det lite svårt att säkert veta om vrålen rörde hennes påhittiga bestraffning av Kurt för hans förmätenhet att begära en belöning eller om det var av klådan. Kanske bådadera.

Anonym sa...

Den uppmärksamme läsaren minns säkert att det är Tålamin som botar gröngula häxbölder men vad samme uppmärksamme läsare säkert inte vet är att Tålamin görs av jäst grodslem och häxor skulle ändå inte kunna tänka sig att använda sådant som inte är tillverkat i en häxkittel.

Förf. anm.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Grodslemmet behövde inte skördas i månsken men det skulle säkert låta mera trovärdigt i häxöron om han sa just så. Han hade dessutom hoppats vinna tid så han kunde smita från Magica von Schwarzenkattsen.

”Kurt” visste däremot att Tålamin gjordes av just grodslem men så var det ju problemet med att Tålamin bara får köpas av licensierade Tålmän. Det trodde i alla fall ”Kurt” för den sidan i boken han tjuvläst där det stod att den lagen hade upphävts och att Tålamin numera kunde köpas av vem som helst för 12:95 tuben hade varit uppäten av någon eller något som lämnat små, små blå fotavtryck på pappret men å andra sidan alla vet ju att häxor inte vill veta av fabrikstillverkade salvor. Hänvisningen till myggor med fotsvamp gällde faktiskt en helt annan ingrediens men det visste inte Kurt för som sagt någon eller något hade ätit upp den sidan så ”Kurt” visste inte att avsnittet om grodslem faktiskt tog slut halvvägs ned på sidan 134.


Borgbokhandeln, måndag kl. 15:43

Kapten Plastben (Loretta) och Kapten Träben låg på knä och viskade i varsitt av Draconicas öron. Drakar älskar när någon viskar dem i öronen. De kan dessutom separera simultant tjugo röster åt gången. Exakt vad som sades ville ingen efteråt svara på resultatet blev i alla fall att Draconica dök ned till botten av vallgraven där hon stannade en längre tid. Tillsist kom hon upp igen med famnen full av gamla drakfjäll som hon gav till Kapten Plastben som langade dem vidare till Kapten Träben som tagit fram sin stora så kallade enkelpanna som han annars bara använde för att destillera sockermelass till rom. Nu skulle det dock inte bli någon rom utan drakfjälls klister, det starkaste klistret i världen. Draconica hämtade upp så många fjäll ur vallgraven att det skulle räcka till minst femtio liter lim. Limkokningen skulle dock ta sin tid så våra bokhandlande vänner beslöt att det skulle råda business as usual resten av dagen.

Strax efter fem kom tre ståtliga herrar fram till vindbryggan. De hette Nalle, Willervalle och JC. (Nalles riktiga namn var Björn och var trions frontfigur. JC heter egentligen Jan-Clas men det var för långt att säga tycke de flesta så därför blev det bara JC. Willervalle hette nog något annat men han ville bara bli kallad för Willervalle för det beskrev hans personlighet bäst.) Dessa tre herrar var bokhandelns största och viktigaste kunder. De blev därför alltid bemötta som kungligheter när de kom. Vin i stora silverkannor och kycklingar och nybakade bröd serverade på silverfat hämtades fram av de sju bokhandlarna och de tre vännerna lät sig väl smaka vilande på siden divaner mellan de gigantiska bokhyllorna medan man i tur och ordning presenterade alla de nya böcker man fått in sedan sist och som man tänkte sig kunde vara av intresse.

Rymdblomma hade fattat särskilt gott tycke för den ståtlige och ädle Willervalle och ägnade honom all sin uppmärksamhet. Willervalle å sin sida fann Rymdblomma oemotståndlig, så hänförd var han inte märkte att Bettskena då och då rispade hans hals med sina sylvassa hörntänder. Vad gjorde det väll att Bettskena tog några droppar blod då och då bara han fick vara i Rymdblommas närhet. Willervalle hade heller inga problem med att i likhet med Bettsken göra natt till dag det hade han förresten gjort ända sedan han var mycket liten och dagsljus var i hans tycke klart överreklamerat. Nej, månsken skulle det vara. Kallt och stilla, silat genom trädkronornas svarta lövverk då kunde han ta sina långa promenader medan resten av världen sov, nåja, större delen av den i alla fall. Då kom tankarna smygande likt svarta svanar flygande. (Poetiskt eller hur?) Han och Rymdblomma för evigt tänkte han och ristade deras initialer var hälst han kom åt, bl.a. en nyrenoverad Cadillac från 1963. (Ägaren letar fortfarande.)

Kapten Loretta Plastben fick beröm för sin stora insikt i kvinnors liv efter att ha dansat solo ur balletten Romeo och Julia iförd rosa tutu och med plast benet tillfälligt omgjort till en sabel med vilken hon ensam huggit ned alla medlemmarna ur familjerna Montague och Capulet, dagen till ära symboliserade av morötter nedstuckna i blomkrukor och sög nu med stor njutning på sin stora sjöskumspipa stoppad med tobak av märket Capstan

Till sist måste dock de tre gudalika gestalterna ge sig av hem. Rymdblomma bar Willervalles nyinköpta böcker till bilen. Allt för att förlänga den tid hon fick vistas i ”HANS” närhet. Trånande ögon följde uppmärksamt alla hans rörelser så att hon skulle minnas dem länge efter det att de kört.

Just som de tre skulle köra mindes Nalle en sak och drog fram ett stort paket inslaget i glittrigt omslagspapper. En liten gåva från oss till Er alla sade han. Bokhandlarna sjönk ned på knä i andäktig vördnad över gåvan. Till och med Draconica fick något i ögonvrån som likt en diamant glittrande föll nedför hennes kind.

Efter att Sir Mark hade halat vimplarna med öppet tider och Van Vett tillsammans med Zoombie hissat upp vind bryggan efter att först ha nattat Draconica. Samlade man sig runt paketet som nu vilade på ett bord i avdelningen för Manga. Sakta skalade man av omslagspappret medan en ljuvlig doft av nyrostat kaffe spred sig i lokalen.

”De visste om vår svåra belägenhet”. Viskade Trollstava.
”I sanning, de måste vara gudar". Inföll Rymdblomma.
”Vi måste resa en minnesten över detta”. Sade Van Vett.
”Nu behövs inte längre denna missiv” Mumlade de båda kaptenerna. De höll fram en tom romflaska i vilken en papperslapp fanns instoppad. På denna kunde Bettskena läsa de fint präntade orden. ”Utan kaffe i tre dagar försmäkta vi på denna ö.” På andra sidan av pappret återfanns något som liknade en skattkarta med norrpil, longitud och latitud.
”Men det här är ju ingen ö”. Sade Zoombie.
”Förklara, vad är ingen ö”. Bad Sir Mark.

Science Fiction-bokhandeln i Malmö sa...

De sju små bokhandlanra applåderar er! *applåder från alla sju* Och tackar för kaffet!