Varianten på vampyrer här är den medicinska: systrarna Vera och Vanja kan bara leva av mänskligt blod, och de verkar inte tåla solljus. De har inga övernaturliga förmågor, de är svartklädda utanförtjejer. Den övernaturliga rollen spelas istället av mc-gänget som jagar systrarna efter att lillasyster vampyr ätit deras ledare. Knuttarna är rena terminatorerna, ansiktslösa jägare med övermänsklig spårförmåga.Antagligen hade filmen blivit bättre om den hade gjorts som kortfilm, en halvtimme eller så. I motsvarande novell-format hade man nog inte stört sig så på bristen på backstory. ... Eller bristen på story. Hela handlingen är att systrarna jagas av knuttarna. Och att storasyster vampyr vill skaffa ett normalt liv, vilket tydligen är att äta falukorv och ha en pojkvän.
Det är litet märkligt att vampyrerna är helt oförberedda för pitchforksjakt-scenariot? Med tanke på lillasysters psykopatläggning måste de ha en del lik efter sig, men de har inte minsta känsla för hur man kommer undan när någon jagar en. Och hur folktomt kan Stockholm vara egentligen, även om det är snyggt?
Förutom tunnheten och longörerna så är väl manusets största brist att det från början till slut är ett svenskt filmmanus. Komplett med den obligatoriska dialogen "- Men du säger ju inget! - Men du lyssnar ju inte! - Men du säger ju ingenting! - Men du lyssnar ju aldrig!" och så vidare. Heder åt skådisarna dock, denna standarddialog har framförts på mycket sämre vis genom tiderna.
Tja. Ett litet steg för filmhistorien, men ett litet större steg för svenska vampyrer.
(För bättre svartklädda utanförvampyrer: Lost Souls. För bättre svenska vampyrer: Låt den rätte komma in (tjata, vi??).)
/Karin & Nene försöker få huggtänderna att dra in sig igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar