Nördarna rekommenderar: Brevromaner

En romantyp som är ovanlig i sf/f är brevromanen. Det kanske är proportionellt, det är inte en särskilt vanlig romanform bland mugglarnas böcker heller, men den är anrik och det ger ett helt annat berättande än det vanligare tredjepersonsperspektivet.

När böcker berättar sin historia med hjälp av brev, dagboksanteckningar, tidningsartiklar och annan metatext blir magin en helt annan än med vanlig romantext. Karaktärerna ljuger för läsaren samtidigt som de ljuger för sig själva eller varandra. Mellan raderna kan man utläsa deras inbördes relationer, hur de ser sig själva och hur de vill att världen ska vara. Det är förtjusande och lite voyeuristiskt samtidigt. Brevromanerna börjar efter hand ta in mer och mer av andra textformer, som tidningsutklipp, telegram, anteckningar och liknande, vilket lägger ännu fler lager av upplevd verklighet på berättelsen.

Den första brevromanen kom 1485, men det tog några hundra år innan de blev riktigt populära. Olyckligtvis blev de sen hånade och förnedrade för att nästan försvinna. I början av 1800-talet börjar brev och anteckningar att få plats i romanerna igen för att senare under 1800-talet bli hela romanen (återigen).

För vår del var den första brevromanen av vikt Mary Shelleys Frankenstein. Skriven 1818 består den av brev från en sjökapten på ett skepp som just plockat upp en varelse från isen. Breven återberättar varelsens historia.

En av de allra mest kända, älskade och sålda brevromanerna någonsin är Bram Stokers Dracula från 1897. Stoker använder sig av brev, dagboksanteckningar, tidningsurklipp, doktorsantecknignar, loggböcker och telegram. Metoden är onekligen effektiv och har säkerligen hjälpt till att göra Dracula till den ikon han blivit, vida överstigande sin egen tidiga myt.

Elizabeth Kostovas The Historian är mycket inspirerad av Dracula, inte bara genom sin mörka och belästa skildring av vampyrer, utan också genom sitt användande av brev och dagböcker för att i tre tidsplan (1930-, 50- och 70-tal berätta om några historieforskares sökande efter sanningen om Vlad Tepes ... ett inte helt riskfritt sökande.

Stephen Kings Carrie från 1974 är en brevroman i samma anda som Dracula med en frisk blandning av tidningsklipp, utdrag ur böcker, brev och dagboksanteckningar. Det var dessutom Kings första försök att skriva om en kvinnlig huvudperson. Han lär ha sagt om karaktären Carrie att hon träffar en man som är lika udda som hon, de får barn och slutligen tar hon livet av sig. Det är inte utan att man önskar sig en bok om den äldre Carrie också.

Stephen Brust och Emma Bull skrev tillsammans Freedom & Necessity, 1997, som handlar om ett dramatiskt politiskt, religiöst och kultistiskt förlopp under slutet av 1849. Flera olika familjemedlemmar skriver brev till varandra och täcker in hela historien, i alla fall från hjältarnas synvinkel. Det börjar med att en familjemedlem försvinner under mystiska omständigheter, blir dödförklarad och sen börjar skriva brev till sina kusiner.

Max Brooks World War Z: An Oral History of the Zombie War, 2006, är nedtecknade upplevelser från (den av oss förväntade) zombieapokalypsen. Även om den inte är baserad på brev så är det ändå en del av brevromanstraditionen.

Gene Wolfes The Sorceror's House från 2010 är däremot en tvättäkta brevroman. En man som nyligen kommit ur fängelset skriver till sin bror, men brodern vägrar svara, vilket bitvis gör det till en monolog i brevform. Baxter Dunn, vår korresponderande huvudperson, ärver ett hus av en mystisk Mr Black och flyttar in eftersom han inte har några andra alternativ. När väl andra personer blandar sig i brevväxlingen börjar man få en mer blandad uppfattning om Baxter och så småningom en förståelse för vad det är som håller brodern borta.